FOKUSERA PÅ NERVEN SOM KITTLAR OCH GER DIG LUST OCH VÄLBEFINNANDE!

Den som ger sig in i leken, får leken tåla.

Jag är alltid ärlig och ger mig i saker, som många gånger gör mig mera illa än att göra mig bra. Då jag gjorde mitt förra inlägg, va jag upprörd, ledsen och frustrerad över ett obefogad påhopp, med onda och otrevliga ord. Något som jag aldrig har fått vara med om.

Saken blir inte till det bättre att ge igen i ilskan, men jag är inte mera än en människa, jag heller. Jag får delvis skylla mig själv.

”Att vara ärlig kanske inte ger dig massor av vänner – men det kommer alltid att ge dig de rätta.” (John Lennon)

Jag vill dock lägga lite fakta till de svar jag har fått på Facebook.

Thai har 30 avkommor med sammanlagt åtta olika tikar. En tik från Norge, fyra tikar från Sverige och tre tikar från Finland. All parning har skedd genom avelsrådet. Avelsrådet har gett tikägaren Thai som förslag, eller så har jag kontaktad uppfödare/avelsrådet, om en tikägare har hörd av sig till mig. Detta för att samråda, då jag inte har varit kunnig i finsk spets världens avel och då har vänd mig till de som jag ansåg vara kunniga.

Thai har parat mycket med Rippeläisens blodet, då det tyvärr även där har parats för mycket och finns överallt och är svårt att undvika, precis som det gäller Häggningåsens blodet. Jag har varit sparsam med Thai och sagt nej till många i Finland, Norge och Sverige, men då vänder de sig till syskon eller avkommor. Det är alltså svårt att undvika. Detta är det dilemma som blir, då vi parar för mycket i en liten ras. Det är min personliga åsikt. Det är oundvikligt.

Jag tycker det är sjukt att jämföra en hanens parningar, med en tik. Finsk Spetsar får dessutom små kullar och får ha max fem kullar. Jag ser en viss skillnad mellan att ha 15-20 valpar (max antal kullar) efter en och samma tik (där valparna för det mesta hamnar i Sverige), än att ha 30 valpar efter en hane med åtta olika tikar som dessutom är sprida i olika länder? Thai har inte fylld sin kvot än på 46 valpar, trots att han snart är nio. Detta för att jag parade två kullar och väntade två år med att se resultatet på avkommor (sjukdom, tävling m.m.), sen parade igen, men nekade många. Jag vill vara förnuftig.

Jag har gjort allt i min makt att hjälpa rasen genom att alltid prata med kunniga. Efter dessa dagar som har varit, har tankar gått runt i mitt huvudet. Jag har fått goda råd och tips, men då man blir sårad, vill man helst inte höra dom.

Just nu känner jag att jag inte har lust att meritera Poju och bara jaga och har det bäst i skogen, men jag vet ju att det finns de som tänker likt som mig. Jag är en djurvän ut i fingerspetsarna. Det var det som gjorde att jag fick ett sådant hård mothugg i en fråga, som personen helt missförstod. Förstår att personen är frustrerad, men man får faktiskt tänka sig för vad man vräker ur sig. Jag har ju såklart kunnat agera annorlunda tillbaks, men efter nio år av skit om min hund/m.m., blir bägaren till sist full och jag kan inte hålla tyst.

Jag tänker ta till mig Hannas goda råd att ”FOKUSERA PÅ NERVEN SOM KITTLAR OCH GER MIG LUST OCH VÄLBEFINNANDE”, samt Avelsrådet i Finland, att hålla mig rakryggad, med näsan i vädret, med mitt rätta tänk, samt Stenmyrans Kennel, att hålla igen lite, med mina åsikter, då jag mest far illa av det själv.

Tiden kommer att visa. De som känner mig, vet att jag inte gör detta för pengar, men av kärleken för rasen och jaktformen.

***

Jag tänker fortsätta snara…

ripa sitter